Det är den 11:e December. Jag sitter och arbetar i min grupp som jag kommit att lära känna ganska bra de senaste månaderna. Vi gör ett projektarbete som vi själva inte riktigt förstår oss på. Det handlar om gastric bypass och egentligen sitter vi bara och beskriver hur operation kan gå tillväga, inget mer. Vi har ingen problemformulering, metod, diskussion, introduktion etc. Vi har helt enkelt ingen aning om vad som förväntas av oss i uppgiften. Det känns som en katastrof redan från början.
Jag börjar få problem med min hals under samma period. Fruktansvärt trist. Har väldigt ont och kan knappt prata. Jag är en väldigt social person som älskar att prata varför det påverka mitt psyke när denna halsont inte tycks ge sig. Jag sjukanmäler mig den tolfte. Gruppen ringer mig men jag kan inte svara känner jag, halsen smärtar för mycket. Ett mejl och två sms senare där jag förklarar varför jag inte kan svara så fortsätter de ändå att ringa. De svarar inte på varken mejl eller sms. Den 14:e får jag nog där jag förklarar hur fruktansvärt respektlöst det är av dem att konstant ringa mig mellan 9 och 16 på om och om igen. Ingen ro får jag.
Dramatiken drar igång. Det finns en tjej i gruppen som inte kan ta kritiken och får fullständigt raseriutbrott på mig. Hon talar om hur hennes kultur har lärt henne allt vad respekt innebär (Hon är kurd så jag vill snarare kalla den respekten för hederskultur). Diskussionen fortsätter där jag ifrågasätter hur hon tänker när hon konstant ringer mig. Jag tycker det är trist att vara osams varför jag försöker lösa problemen men det slutar med att vi istället bestämmer oss för att träffas och prata den 15:e istället.
Väl den 15:e så sitter vi alla i vårt grupprum. Vi ska just dra igång snacket när hon börjar prata. Hon grillar mig efter noter och totalt kastar skit på mig utan dess like i en hel timme. Först ville jag försvara mig, förklara varför jag sa som jag sa men ger istället upp, jag vet vad ett förlorat krig är när jag ser det. Ingen idé att argumentera med någon som ändå inte tänker lyssna. Vi bröt kontakten efter det. Slutade höras av och arbetade strikt med projektet med så lite kontakt som möjligt. Övriga i gruppen såg sig själv som oskyldiga i dramat då de satt tysta, jag o andra sidan vill poängtera att tystnad är att vara partisk. Människor kan ta skadad av att andra inte agerar när så krävs.
Under dagen vi ska redovisa arbetet står det en väldigt sexistisk kommentar i vår powerpoint, vad den gör där vet jag inte. Jag ber denna samma tjej att ta bort kommentaren då det är mitt stycke att redovisa inför programmet och jag ser ingen poäng med att redovisa sexism. Vi tar bort den tillsammans men senare, när vi väl står inför vårt program så väljer hon att lägga in kommentaren igen, snabbt som attan innan jag hinner reagera. Så där står jag, redovisar det jag ska men i bakgrunden ser alla den sexistiska kommentaren som jag inte minns, och de flinar.. och de skrattar. Det känns som grundskolan all over.
Behöver jag beskriva mer? Den som läser detta förstår, vi pratade inte mer efter det. Som tur var fick vi chansen att skriva en individuell dagbok över projektarbetet som skulle lämnas in för individuell bedömning av det slutgiltiga betyget. Jag grillade min grupp i den. Jag tog upp allt vi missat, alla självklarheter och framförallt vår dispyt. Läraren tog mitt parti, det visade sig tydligt i betygsättningen där jag fick VG och de andra G-.
Denna grupp var mina första vänner och min gemensamma klippa när jag inte hade några andra. Det tog mig inte lång tid dock att inse hur detta var meningen och i själva verket gjorde livet lättare för mig… om så bara för stunden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar