Idag är det dags för omtentamen. Jag och Wilma har studerat riktigt hårt nästintill varje dag. Det är med stort självförtroende som vi går in tentamenssalen. Våra efternamn är långt ifrån varandra vad gäller den alfabetiska ordningen varför jag knappt ser Wilma i den stora salen. Klockan slår kvart över nio och likt i kör slår samtliga studenter upp tentamensbladet.
Jag skriver och skriver, det är knappt att jag vet vad jag gör. Minnet består av bilder på tidigare uppgifter och helt utan kunskap kopierar jag dessa uppgifter på tentan. Det är som i trans där jag bara skriver utan att medvetet fundera på vad jag skriver eller vad jag gör.
När tentan är klar går jag ur salen med mina grejer. Medan jag står utanför och klär på mig jackan så känner jag hur hela kroppen skakar. Den adrenalin-chock jag hade under tentan håller på att lämna kroppen och kvar står jag, nästan som i ren minnesförlust och undrar vad det just är som jag åstadkommit.
Senare under dagen hör Wilma av sig. Vi bestämmer oss för att träffas och ta en fika senare i veckan där vi ska lära känna varandra lite bättre. Förutom en mindre och ganska uttråkande träff med Fanny så blir det här den första seriösa vänskapen jag försöker att utveckla från högskolan.
Vi träffas vid ett café, fint beläget vid kanalen i Trollhättan. Strandgatan heter den. Vi beställer varsin bakelse där jag tar kaffe och Wilma tar thé. Vi pratar i upp till tre timmar. Folk kommer och går i caféet under tiden. Under tiden kommer vi fram till våra liknande intressen samt hur våra åsikter går hand i hand. Hon pratar dock oavbrutet om transvestiters rättigheter varför jag kommer att fundera på om hon är väldigt nära vän till en transvestit. Jag vågar dock inte ställa frågan då jag inte känner att vår vänskap riktigt har nått det stadiet.
Snön faller likt en dimma över stan när vi lämnar caféet. Luften är torr och snötäcket agerar som en isolering av allt ljud. Plötsligt dyker en bil upp bakom oss. Liksom bögarna i Torka aldrig tårar utan handskar så stiger vi åt sidan för bilen i snöns mörker. Istället för att ta farväl efter en mindre promenad så bjuder jag hem Wilma till att spela lite Singstar samt på ytterligare thé i min lägenhet som vid tillfället låg väldigt nära.
Efter att ha sjungit oss hesa och druckit så mycket thé att vi sprungit till toaletten oavbrutet så blir det dags till att avsluta mötet. Wilmas pojkvän har ringt två gånger och bett henne sätta fart hemåt för att äta mat. Tillsammans tar vi en promenad till torget där hon stiger på bussen med destination till utkanten av stan. Jag känner en tomhet inom mig på vägen hem. Vi avslöjade så privata saker redan under vår första träff, saker jag inte ens avslöjat till min närmsta vän. Med en ångest undrar jag om det var rätt av mig att berätta så personliga delar av mitt liv till en främmande människa.
Liksom ett kärlekspar sms:ar vi varandra efteråt och jag frågar mig själv, kommer vi att träffas igen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar