De första tentorna

Då var det dags för det första provet utav många. Jag är väldigt nervös och har precis funnit mitt forna intresse för World of Warcraft under den första studietiden. I ärlighetens ögonblick måste jag säga att mitt beroende har åter tagit ett starkt grepp om mig då spelet tar mina vakna timmar ifrån mig likt en osynlig tjuv. Ångesten ekar inom mig samtidigt som jag vill stänga av så är det så svårt. Det tillhör en annan historia men jag har redan befunnit mig i ett datorspelsberoende tidigare och är inte sugen på att åka tillbaka.

Den första tentamen är på två böcker, totalt är det runt 700 sidor. Det är ingen lätt sak om än kursen är på A-nivå (grundläggande i organisationsvetenskap). I två veckor har vi mött varandra, jag, Alice, Mira och Fanny. Varje dag repeterar vi de kapitel vi läst, vad de innehåller och vad som är relevant för den kommande tentan. I dag är det dock dags och jag har gjort allt annat än att plugga. Faktum är att denna morgon när jag är så nervös så inser jag att jag inte pluggat i huvud taget. Mira gav mig tidigare ett papper som sammanfattar alla relevant information under kursens gång. I ren desperation kniper jag tag om häftet, krigar mig igenom alla begrepp likt en mus som jagas av en katt. Det är på fullaste allvar och det är först nu, två timmar innan tentamen som jag inser detta.

Nu är det dags att bege mig till skolan. Med häftet i hand upprepar jag begreppen för mig själv under vägen. Som tur är bor jag bara fem minuter bort varför jag har haft extra tid att öva denna morgon. När jag väl är framme i skolan tar jag fram lite godis och en cola som jag köpte dagen innan. “Vi säger till när ni får börja. Det första ni kan göra dock är att skriva under med ert namn samt vilken kurs tentan tillhör”. Nervositeten biter sig fast, det är knappt att jag kommer på vad det är för kurs-kod. När klockan väl slår 09:15 öppnar jag häftet. I ren och skär chock inser jag att jag kan svaret på alla frågor. Jag skriver och jag skriver det är först när klockan är halv tolv som jag pausar upp i mitt nästintill trans-liknande tillstånd. Tentan är klar och överambitiös utan dess like. Min hand är alldeles svart av alla bläck som jag kletat den i, nackdelen med att vara vänsterhänt. Med en avslappnad och nöjd hållning överlämnar jag tentamen till tentamensvakten och beger mig ut. Den första tentan är överstökad och jag lever än, bättre än så kan det inte bli.

Jag bestämmer mig genast efteråt att detta är något jag ska hålla för mig själv. Ingen har någon rätt att rota i mitt resultat eller min prestation oavsett hur bra respektive låg som den kan vara. Det håller inte länge dock då Fanny hör av sig illa kvickt efter tentamen med frågor om vad jag svarade, hur jag tänkte samt vad hon själv svarade. Det vänder sig i magen när hon förklarar hur hon givit helt andra svar än mig. Jag känner hur allting blir nattsvart och kvar står jag på torget med en uppenbarelse; Jag kommer inte att klara min allra första tenta.

När besvikelsen lagt sig kommer skuldkänslorna. “Varför pluggade jag inte hårdare? Varför pluggade jag inte alls? Jävla skitspel som tar all min uppmärksamhet!”. Tankarna är många men när jag väl är hemma inser jag att det faktiskt är så att man alltid får fler chanser och därav bör jag lära mig av mina misstag och se framåt. Ursäkten fungerar sisådär i tio minuter innan jag berättar allt för min partner.

En vecka senare är det dags för nästa tentamen. Det är extra nervös då jag läste grundläggande redovisning och då matematik aldrig har varit min starka sida. Jag studerar inte särskilt hårt här heller. Låt oss säga att jag lärde mig av min tidigare tentamen att faktiskt studera men att studera hårt föll mig aldrig in. Jag gav mer eller mindre upp innan jag ens hade börjat så fort jag insåg att tentamen skulle bestå av matematiska uträkningar. Jag svarar knappt på något alls under tentan. Förutom lite klotter och ett och annat försök så är det ett blankt papper som jag lämnar över. Till skillnad från den tidigare tentan lämnar jag nu salen med en lågt buren blick. “Varför trodde jag att jag kunde bli något? Vem fan tror jag att jag är? Tillbaks till skitjobbet med dig, du hör inte hemma bland intelligenta människor”. Tankarna hugger mig likt en kniv i ryggen. Jag försöker att koppla bort för att få lugn och ro men de tär något fruktansvärt på min energi. Fem minuter senare när jag är hemma ringer Fanny, hon vill prata om tentan igen. Jag kan inte ta förödmjukelsen varpå jag klickar henne och somnar i soffan.

Dessa två första tentor gav mig ett ofattbart mod och ambition men de tog också allt ifrån mig på samma gång. Aldrig skulle jag tro att resultaten och eftereffekterna led till vad som enbart kan beskrivas som ett ödesbestämt möte.