Dramatik av episka proportioner

Det är den 11:e December. Jag sitter och arbetar i min grupp som jag kommit att lära känna ganska bra de senaste månaderna. Vi gör ett projektarbete som vi själva inte riktigt förstår oss på. Det handlar om gastric bypass och egentligen sitter vi bara och beskriver hur operation kan gå tillväga, inget mer. Vi har ingen problemformulering, metod, diskussion, introduktion etc. Vi har helt enkelt ingen aning om vad som förväntas av oss i uppgiften. Det känns som en katastrof redan från början.

Jag börjar få problem med min hals under samma period. Fruktansvärt trist. Har väldigt ont och kan knappt prata. Jag är en väldigt social person som älskar att prata varför det påverka mitt psyke när denna halsont inte tycks ge sig. Jag sjukanmäler mig den tolfte. Gruppen ringer mig men jag kan inte svara känner jag, halsen smärtar för mycket. Ett mejl och två sms senare där jag förklarar varför jag inte kan svara så fortsätter de ändå att ringa. De svarar inte på varken mejl eller sms. Den 14:e får jag nog där jag förklarar hur fruktansvärt respektlöst det är av dem att konstant ringa mig mellan 9 och 16 på om och om igen. Ingen ro får jag.

Dramatiken drar igång. Det finns en tjej i gruppen som inte kan ta kritiken och får fullständigt raseriutbrott på mig. Hon talar om hur hennes kultur har lärt henne allt vad respekt innebär (Hon är kurd så jag vill snarare kalla den respekten för hederskultur). Diskussionen fortsätter där jag ifrågasätter hur hon tänker när hon konstant ringer mig. Jag tycker det är trist att vara osams varför jag försöker lösa problemen men det slutar med att vi istället bestämmer oss för att träffas och prata den 15:e istället.

Väl den 15:e så sitter vi alla i vårt grupprum. Vi ska just dra igång snacket när hon börjar prata. Hon grillar mig efter noter och totalt kastar skit på mig utan dess like i en hel timme. Först ville jag försvara mig, förklara varför jag sa som jag sa men ger istället upp, jag vet vad ett förlorat krig är när jag ser det. Ingen idé att argumentera med någon som ändå inte tänker lyssna. Vi bröt kontakten efter det. Slutade höras av och arbetade strikt med projektet med så lite kontakt som möjligt. Övriga i gruppen såg sig själv som oskyldiga i dramat då de satt tysta, jag o andra sidan vill poängtera att tystnad är att vara partisk. Människor kan ta skadad av att andra inte agerar när så krävs.

Under dagen vi ska redovisa arbetet står det en väldigt sexistisk kommentar i vår powerpoint, vad den gör där vet jag inte. Jag ber denna samma tjej att ta bort kommentaren då det är mitt stycke att redovisa inför programmet och jag ser ingen poäng med att redovisa sexism. Vi tar bort den tillsammans men senare, när vi väl står inför vårt program så väljer hon att lägga in kommentaren igen, snabbt som attan innan jag hinner reagera. Så där står jag, redovisar det jag ska men i bakgrunden ser alla den sexistiska kommentaren som jag inte minns, och de flinar.. och de skrattar. Det känns som grundskolan all over.

Behöver jag beskriva mer? Den som läser detta förstår, vi pratade inte mer efter det. Som tur var fick vi chansen att skriva en individuell dagbok över projektarbetet som skulle lämnas in för individuell bedömning av det slutgiltiga betyget. Jag grillade min grupp i den. Jag tog upp allt vi missat, alla självklarheter och framförallt vår dispyt. Läraren tog mitt parti, det visade sig tydligt i betygsättningen där jag fick VG och de andra G-.

Denna grupp var mina första vänner och min gemensamma klippa när jag inte hade några andra. Det tog mig inte lång tid dock att inse hur detta var meningen och i själva verket gjorde livet lättare för mig… om så bara för stunden.

Början på en ny vänskap

Idag är det dags för omtentamen. Jag och Wilma har studerat riktigt hårt nästintill varje dag. Det är med stort självförtroende som vi går in tentamenssalen. Våra efternamn är långt ifrån varandra vad gäller den alfabetiska ordningen varför jag knappt ser Wilma i den stora salen. Klockan slår kvart över nio och likt i kör slår samtliga studenter upp tentamensbladet.

Jag skriver och skriver, det är knappt att jag vet vad jag gör. Minnet består av bilder på tidigare uppgifter och helt utan kunskap kopierar jag dessa uppgifter på tentan. Det är som i trans där jag bara skriver utan att medvetet fundera på vad jag skriver eller vad jag gör.

När tentan är klar går jag ur salen med mina grejer. Medan jag står utanför och klär på mig jackan så känner jag hur hela kroppen skakar. Den adrenalin-chock jag hade under tentan håller på att lämna kroppen och kvar står jag, nästan som i ren minnesförlust och undrar vad det just är som jag åstadkommit.

Senare under dagen hör Wilma av sig. Vi bestämmer oss för att träffas och ta en fika senare i veckan där vi ska lära känna varandra lite bättre. Förutom en mindre och ganska uttråkande träff med Fanny så blir det här den första seriösa vänskapen jag försöker att utveckla från högskolan.

Vi träffas vid ett café, fint beläget vid kanalen i Trollhättan. Strandgatan heter den. Vi beställer varsin bakelse där jag tar kaffe och Wilma tar thé. Vi pratar i upp till tre timmar. Folk kommer och går i caféet under tiden. Under tiden kommer vi fram till våra liknande intressen samt hur våra åsikter går hand i hand. Hon pratar dock oavbrutet om transvestiters rättigheter varför jag kommer att fundera på om hon är väldigt nära vän till en transvestit. Jag vågar dock inte ställa frågan då jag inte känner att vår vänskap riktigt har nått det stadiet.

Snön faller likt en dimma över stan när vi lämnar caféet. Luften är torr och snötäcket agerar som en isolering av allt ljud. Plötsligt dyker en bil upp bakom oss. Liksom bögarna i Torka aldrig tårar utan handskar så stiger vi åt sidan för bilen i snöns mörker. Istället för att ta farväl efter en mindre promenad så bjuder jag hem Wilma till att spela lite Singstar samt på ytterligare thé i min lägenhet som vid tillfället låg väldigt nära.

Efter att ha sjungit oss hesa och druckit så mycket thé att vi sprungit till toaletten oavbrutet så blir det dags till att avsluta mötet. Wilmas pojkvän har ringt två gånger och bett henne sätta fart hemåt för att äta mat. Tillsammans tar vi en promenad till torget där hon stiger på bussen med destination till utkanten av stan. Jag känner en tomhet inom mig på vägen hem. Vi avslöjade så privata saker redan under vår första träff, saker jag inte ens avslöjat till min närmsta vän. Med en ångest undrar jag om det var rätt av mig att berätta så personliga delar av mitt liv till en främmande människa.

Liksom ett kärlekspar sms:ar vi varandra efteråt och jag frågar mig själv, kommer vi att träffas igen?

Dags för omtentamen

Då var det dags för resultat. Mobilen tjuter medan jag spelar World of Warcraft. Det är Fanny; “Resultat för OVA har kommit! Vad fick du!?”. Det är med djupa andetag som jag loggar in på skolans hemsida. Under resultat-fliken ser jag det, godkänd. Den tentan måste alla ha klarat om till och med jag kan bli godkänd som inte ens studerade. Det är med en chock som jag hör hur en stor del av kurskamraterna faktiskt misslyckades. För att inte såra någon så valde jag att hålla mitt resultat hemligt till en början. Ingen gillar väl att älta det första misslyckandet medan andra trycker upp sina godkända betyg i ansiktet?

I lyckoruset av min godkända tenta så glömmer jag helt bort den andra tentan jag gjorde i bokföring. Bara veckan efter att resultat för den första tentan publicerades så kommer nästa. Min sambo står bakom mig när jag loggar in och ska kika. Det är som en förväntad örfil när jag det underkända resultatet pryder skärmen. Trots att jag inte väntade mig något annat så är ändå besvikelsen stor och åter tar tankarna till krig i mitt huvud och ifrågasätter varför jag ens försöker.

När jag har smält mitt misslyckande och lovat mig själv att försöka hårdare så tar jag nya tag. Det visar sig att nästan alla som tog tentan i bokföring har misslyckats. Det är än om en liten tröst att inte vara ensam. Ett stort extrainsatt möte tillkallas för oss som gjorde tentan. Över hundra studenter samlas i aulan där examinatorn talar till oss om ett historiskt dåligt resultat för kursen i högskolans historia samt hur de ska hålla extra workshops för att hjälpa oss inför omtentamen. Vi är tre program samt fristående kursdeltagare i salen men i slutet av mötet inser vi att endast ekonomer samt it-studenter faktiskt får den hjälp som behövs. De kommande tre veckorna inför tentamen tar vi alla till våra olika kontakter för att lära oss av våra misstag inför omtentamen. Mitt självförtroende inför tentamen är extremt lågt och jag känner mig nästan garanterad ännu ett underkänt.

Veckan innan omtentan sitter jag och arbetar i datorsalen med en uppgift i en ny kurs. En tjej kommer fram till mig, Wilma heter hon. Hon var den tredje utav de tjejerna som jag och Johan talade med under introduktionsdagen. Vi pratar lite och kommer fram till att vi både, liksom övriga majoriteten av kursarna misslyckades. Efter att ha pratat i runt en halvtimme frågar hon mig om jag vill hjälpa henne med kursen då våra lärare visar ett stort ointresse för att lära ut. Jag vet inte hur men på något vänster har hon fått för sig att jag är riktigt duktig på bokföring.

Vi bestämmer att mötas om två dagar för att tillsammans hjälpa varandra igenom denna omtenta!

De första tentorna

Då var det dags för det första provet utav många. Jag är väldigt nervös och har precis funnit mitt forna intresse för World of Warcraft under den första studietiden. I ärlighetens ögonblick måste jag säga att mitt beroende har åter tagit ett starkt grepp om mig då spelet tar mina vakna timmar ifrån mig likt en osynlig tjuv. Ångesten ekar inom mig samtidigt som jag vill stänga av så är det så svårt. Det tillhör en annan historia men jag har redan befunnit mig i ett datorspelsberoende tidigare och är inte sugen på att åka tillbaka.

Den första tentamen är på två böcker, totalt är det runt 700 sidor. Det är ingen lätt sak om än kursen är på A-nivå (grundläggande i organisationsvetenskap). I två veckor har vi mött varandra, jag, Alice, Mira och Fanny. Varje dag repeterar vi de kapitel vi läst, vad de innehåller och vad som är relevant för den kommande tentan. I dag är det dock dags och jag har gjort allt annat än att plugga. Faktum är att denna morgon när jag är så nervös så inser jag att jag inte pluggat i huvud taget. Mira gav mig tidigare ett papper som sammanfattar alla relevant information under kursens gång. I ren desperation kniper jag tag om häftet, krigar mig igenom alla begrepp likt en mus som jagas av en katt. Det är på fullaste allvar och det är först nu, två timmar innan tentamen som jag inser detta.

Nu är det dags att bege mig till skolan. Med häftet i hand upprepar jag begreppen för mig själv under vägen. Som tur är bor jag bara fem minuter bort varför jag har haft extra tid att öva denna morgon. När jag väl är framme i skolan tar jag fram lite godis och en cola som jag köpte dagen innan. “Vi säger till när ni får börja. Det första ni kan göra dock är att skriva under med ert namn samt vilken kurs tentan tillhör”. Nervositeten biter sig fast, det är knappt att jag kommer på vad det är för kurs-kod. När klockan väl slår 09:15 öppnar jag häftet. I ren och skär chock inser jag att jag kan svaret på alla frågor. Jag skriver och jag skriver det är först när klockan är halv tolv som jag pausar upp i mitt nästintill trans-liknande tillstånd. Tentan är klar och överambitiös utan dess like. Min hand är alldeles svart av alla bläck som jag kletat den i, nackdelen med att vara vänsterhänt. Med en avslappnad och nöjd hållning överlämnar jag tentamen till tentamensvakten och beger mig ut. Den första tentan är överstökad och jag lever än, bättre än så kan det inte bli.

Jag bestämmer mig genast efteråt att detta är något jag ska hålla för mig själv. Ingen har någon rätt att rota i mitt resultat eller min prestation oavsett hur bra respektive låg som den kan vara. Det håller inte länge dock då Fanny hör av sig illa kvickt efter tentamen med frågor om vad jag svarade, hur jag tänkte samt vad hon själv svarade. Det vänder sig i magen när hon förklarar hur hon givit helt andra svar än mig. Jag känner hur allting blir nattsvart och kvar står jag på torget med en uppenbarelse; Jag kommer inte att klara min allra första tenta.

När besvikelsen lagt sig kommer skuldkänslorna. “Varför pluggade jag inte hårdare? Varför pluggade jag inte alls? Jävla skitspel som tar all min uppmärksamhet!”. Tankarna är många men när jag väl är hemma inser jag att det faktiskt är så att man alltid får fler chanser och därav bör jag lära mig av mina misstag och se framåt. Ursäkten fungerar sisådär i tio minuter innan jag berättar allt för min partner.

En vecka senare är det dags för nästa tentamen. Det är extra nervös då jag läste grundläggande redovisning och då matematik aldrig har varit min starka sida. Jag studerar inte särskilt hårt här heller. Låt oss säga att jag lärde mig av min tidigare tentamen att faktiskt studera men att studera hårt föll mig aldrig in. Jag gav mer eller mindre upp innan jag ens hade börjat så fort jag insåg att tentamen skulle bestå av matematiska uträkningar. Jag svarar knappt på något alls under tentan. Förutom lite klotter och ett och annat försök så är det ett blankt papper som jag lämnar över. Till skillnad från den tidigare tentan lämnar jag nu salen med en lågt buren blick. “Varför trodde jag att jag kunde bli något? Vem fan tror jag att jag är? Tillbaks till skitjobbet med dig, du hör inte hemma bland intelligenta människor”. Tankarna hugger mig likt en kniv i ryggen. Jag försöker att koppla bort för att få lugn och ro men de tär något fruktansvärt på min energi. Fem minuter senare när jag är hemma ringer Fanny, hon vill prata om tentan igen. Jag kan inte ta förödmjukelsen varpå jag klickar henne och somnar i soffan.

Dessa två första tentor gav mig ett ofattbart mod och ambition men de tog också allt ifrån mig på samma gång. Aldrig skulle jag tro att resultaten och eftereffekterna led till vad som enbart kan beskrivas som ett ödesbestämt möte.

Två veckor senare

Jag har inte riktigt fått kontakt med någon än. Förvisso har jag umgåtts med Johan en del, den andra killen följer bara efter men särskilt social är han inte. Den tredje som jag mötte på introduktionsdagen är spårlöst borta (Upptäckte först ett år senare att han hoppat av och började igen året efter). Det är först denna veckan kurserna drar igång på allvar och till min besvikelse sitter jag helt själv i den stora aulan där vår första föreläsning ska hållas. Johan är inte i skolan av någon anledning. De andra från mitt program sitter ganska utspritt med de desperata nyförvärv de gjort i sina respektive bekantskapskretsar alternativt tidigare vänner som svansat efter dem in i programmet. Kvar sitter jag, längst in, ensam och stirrandes ner i bordet.

“Vi ska göra ett grupparbete i denna kursen, har alla en grupp?” ropar läraren ut. Likt ett spjut som klyver min kropp itu så slår smärtan till hur ensam jag är och att jag troligen kommer att få göra grupparbetet själv. Försiktigt sträcker jag upp min hand och berättar att jag är själv. En liten stund senare är det en kort fikapaus varpå min lärare ber mig samt några andra personer tala med henne. Det visar sig att vi är fyra personer som står utan grupp. Perfekt tajming så vi slår ihop våra huvuden och bildar en grupp. Det är bara en tjej i gruppen, Alice heter hon. De andra två killarna är väldigt tysta varför jag har svårt att lära känna dem om än på en ytlig nivå.

Vi kämpar på i gruppen men det visar sig ganska tidigt att det enbart är jag och Alice som faktiskt försöker att åstadkomma något. Den ena killen försvann efter bara en vecka i grupparbetet, troligen hoppade han av. Den andra är kvar men bidrar fortfarande inte utöver luriga kommentarer. Jag genomskådar honom i ett tidigt stadie, han orkar inte engagera sig men genom en manipulativ kommunikation försöker han få det att framstå som att han faktiskt är delaktig i vårt arbete. I slutfasen av grupparbetet ringer vi inte ens efter honom utan sätter oss själva i ett grupprum och slutför grupparbetet. Han kommer på oss då han möter upp oss i datorsalen av slumpen. Vi spelar dumma och låter honom sätta sig hos oss varpå vi fortsätter med arbetet. Jag märker hur det är sura miner från honom liksom Alice men orkar inte engagera mig något vidare. Faktum är ju att det enbart är jag och Alice som försökt att få till något till att börja med varför jag inte ser någon orsak att känna skuld.

Arbetet presenteras och det visar sig ganska snabbt att vi varit överambitiösa. Med det sagt har de andra två i gruppen varit allt annat än ambitiösa. Jag lovar mig själv att inte beblanda mig med sådana människor igen. Efter presentationen är jag trött, det finns en till uppgift som ska genomföras i den andra kursen jag studerar parallellt. I försök att åstadkomma något på redovisningsfronten som kurser behandlar, väljer jag att sätta mig utanför skolans bibliotek och läsa på. Det kommer två tjejer från mitt program som sätter sig ner vid mig och börjar prata om kursen. Vi har inte pratat tidigare men har riktigt trevlig och klickar förvånansvärt bra. Innan jag vet ordet av det är klockan 21:30 och då har vi suttit i nästan sex timmar och pratat om allt och inget. Vi bestämmer att genomföra framtida grupparbeten ihop då vi känner att vi klickar bra och efter utbyte av mobilnummer går vi våra separata vägar. Dagen därpå frågar jag även Alice om hon vill vara med i den nya gruppen jag tagit del av. Hon tackar gladeligen “ja” varpå det är jag, Alice, Mira och Fanny. Vi kommer alla överens som grupp och håller tät kontakt de närmsta veckorna inpå tentamen.

Första dagen

Jag kämpade och kämpade i så mycket som två år innan dagen kom då högskolan ville ha just mig. Som en dröm slank kuvertet ner i min brevlåda när jag spelade datorspel. En vanlig dag var det, full av besvikelse och frustration över mitt livs brist på riktning. I ett ångestfyllt andetag sliter jag upp kuvertet; “Vi vill hälsa dig välkommen till programmet för Personalekonomi…”. Det var helt ofattbart. Efter nästan två års brist på vägledning och oförstående avslag i x antal ansökningar så var det min tur att kliva upp på scen. Med tårfyllda ögon kastar jag mig över min pojkvän; “Jag har kommit in! Jag har kommit in!”.

Dagarna som följde var fyllda av en varm, familjär och omhändertagande känsla. Jag uppmärksammade min chef redan dagen därpå att jag troligen kommit in på högskolan. Min fasta tjänst var sedan länge eftertraktad av en timanställd kille varför jag inte såg några problem i att dra ut på det nästkommande antagningsbeskedet. Min chef gratulerade mig med en transparent lycka. Jag har inte varit omtyckt här sedan jag började för tre år sedan. Ingen kan ta min kritik eller ärlighet och därmed är jag lite av det svarta fåret i en hage full av åsnor.

Tiden går fort och innan jag visste av det så var Juli över och Augusti har just börjat. Det andra antagningsbeskedet slinker ner i brevlådan och det är nu bekräftat, jag skall studera till hösten. Med en duns kastar jag mig över telefonen i sängen, ringer min chef och meddelar henne nyheterna. Dagen därpå skriver vi papper där jag med tur får behålla mitt jobb som extraanställd varpå jag ej behöver söka lån för mina studier. Jag fortsätter dagen med att köpa det som så fint kallas för “back to school” i gemene bokhandel. Block, pennor, pennskrin m.m. skall inhandlas. Till och med en skrivare slank ner i inköpslistan. Peppad som aldrig förr räknar jag dagarna tills introduktionen. Efter alla år ser jag äntligen en finess med att ha en kalender och bestämmer mig för att jag banne mig skall använda den denna gång.

Det är med stolta steg och en grisig klump i magen som jag stiger in genom skolans ståtliga portar inför den första skoldagen. Folk står i stora grupperingar precis överallt och i mitten har de en representant för varje program som viftar med en skylt med programkoden. Jag letar och letar, blöta diamanter formas i pannan när svetten tränger sig på i det täta folkhavet. Till slut, efter att ha gått igenom hela skolan mer eller mindre så hittar jag mitt program. Alla står tysta medan jag kämpar för att inte börja socialisera. Jag är trots allt en väldigt pratglad kille under rätt omständigheter. Vi står alla och analyserar varandra, vem vill vi ha kontakt med och vem är ointressant. Efter en stunds väntande leds vi in i ett rum där vår programansvarig skall tala till klassen, hur ser programmet ut, vad har vi att se fram emot samt vilka möjligheter som finns efter examen. Jag slår mig ner bredvid en kvinna som jag senare skulle lära känna under namnet Josefine. Hon ger mig en dryg blick. Jag känner obehaget som liksom en tsunami sliter sig genom kroppen varpå jag vrider mitt tillmötesgående leende till en abstrakt fnysning i frustration. Jag sätter mig sedan på den röda stolen och upptäcker snabbt att de få killarna som också kommer gå detta program har anslutit sig till mig. Där sitter vi, främlingar på en rad, desperata efter kontakter de kommande tre år som vi skall studera.

Presentationen pågick under en timme varpå vi efteråt patrullerar i en samlad grupp mot aulan där rektorn skall hålla ett introduktionstal samt genomgång av skolans resurser och hjälpmedel. Jag börjar prata lite med killarna utanför salen innan det är dags att gå in. Den ena bakar bröd, en annan tränar ett innebandylag och den tredje vågar knappt yppa ett ord. När vi kommer in i den stora aulan så ser jag genast några tjejer som tidigare var med under den programansvariges introduktion. Tillsammans med killarna stiger jag upp för de snäva trappstegen mot deras rad där jag med de övriga slår mig ner. Vi börjar samtal och inser tidigt att en utav de tre tjejerna spelar innebandy. Naturligtvis fattar Johan, som han heter, ett stort tyckte för denne tjejs intresse. I mitten sitter jag, nästan så jag kvävs, under deras intensiva lära-känna-diskussion. De andra två tjejerna ler och nickar men talar inte mycket. De väcker ett större intresse hos mig än innebandy-tjejen som får mig att undra varför jag efter alla dessa år inte påbörjat någon sport. Den enda färdighet jag har inom sport är e-sport och inte ens där är jag bra.

Vid introduktionens slut känner jag en avslappning olikt något annat. Äntligen skall jag få gå hem och koppla av, analysera dagens eskapader och verkligen känna efter hur mitt liv numera tagit riktning. Knappt ett steg utanför aulan släpas vi allesammans iväg mot nästa sal. Ingen förklaring mer än “Är du personalekonom? Då ska du med mig!”. Liksom höns i en hönsgård rusar vi i den riktning som vi blir dirigerade av ledaren. Det visar sig senare att det var studentkåren som i sina tafatta försök att rekrytera medlemmar framställde aktiviteten som obligatorisk för att locka så många som möjligt. I slutet av tunneln sitter vi i ett litet rum några stycken där vi gör fåniga nummerlappar för att samla poäng genom olika förödmjukande och pubertala aktiviteter. Jag kan nog säkert säga att utav tjugo personer är vi femton som stormar ur rummet vid första chans, nummerlapparna fyller papperskorgen utanför. Jag behåller min, den kanske kommer till användning om jag blir en sån där go’ kille i studentkåren. Johan liksom de andra försvinner illa kvickt ur min synvinkel vid avslutet. Det gör lite ont att han liksom de andra bara stack, ett “hejdå” hade väl ändå inte skadat. Med huvudet lågt passerar jag ur skolans portar, inte riktigt lika ståtliga längre. Ångesten biter sig fast i mig liksom den gjorde för sju år sedan när jag gick i grundskolan. De plågsamma minnena jag bär på av dagliga kränkningar i alla dess former är långt ifrån läkt. Dörrarna slår igen bakom mig och trots den tunga känslan av minnen från förr så känner jag mig stark.

Idag börjar ett nytt kapitel i mitt nya liv. Idag är jag en student.